Att sätta sig ned en stund och tända ljus och bara andas in och ut och betrakta ljusens lågor sänker ett skönt lugn. Jag ger mig tid för reflektion. Var befinner jag mig just nu och hur känns det? Jag är på en plats i livet där många bitar har fallit på plats och jag känner en enorm tacksamhet för att jag har och tar mig möjligheten att påverka mitt liv. Jag väljer själv vad jag låter vara i mitt liv och vad jag låter ta plats. Så har det inte alltid varit så det känns extra fint idag att inse det.
Att just idag minnas de som funnits i mitt liv men inte längre gör det för att de är döda. Jag väljer att fokusera på de ljus och fina minnena de som ger mig energi och värmer mitt hjärta. Det är främst två personer jag saknar extra mycket. Båda är kvinnor som betytt mycket för mig. De har gått före och på så många olika sätt visat vägen.
Mamma. Tack för att du gav mig livet och visade att naturen är viktig. Din omtänksamhet och värme omfamnade alla. Idag vet jag att omtänksamhet inte bara ska riktas mot andra utan även mot sig själv. Du riktade din omtänksamhet mot så många andra och glömde ofta bort dig själv. Jag undrar ibland hur livet hade varit om du hade gett dig själv mer omtänksamhet. Både ditt liv men även mitt liv. Men jag skulle inte vara där jag är idag utan det som varit så jag känner en tacksamhet för allt livet erbjudit mig i både med- och motgångar. Hur jag valt eller inte valt att hantera det har tagit mig till den plats jag är på idag. Mamma. Just idag skulle jag vilja sitta vid älvbrinken med dig och äta apelsinklyftor du förberett hemma i köket innan vi gav oss iväg ut på längdskidor. I 37 år fanns du i mitt liv.
Farmor. Tack för att du alltid funnits där för mig. Du är en förebild på så många sätt. Att vakna upp hemma hos dig till orden ”Har farmors prinsessa sovit gott?” och få en varm kram. Det har betytt mycket för mig. Att få följa med dig i dina hushållssysslor och dela samtalen om livet och döden har berikat mig och gjort mig redo. Farmor. Just idag skulle jag vilja sitta på kökssoffan på kontoret och hålla dina händer och i tystnad tillsammans titta ut en genom fönstret mot klätterträdet. Inga ord behövdes, vi kommunicerade ändå. I 47 år fanns du i mitt liv.
Jag låter tårar av saknad rinna nerför min kind. Jag ler av tacksamhet. Jag minns. En värme sprider sig i mitt hjärta och jag känner mig buren.
Kom visa mej vägen
Atle Burman
kom håll min hand
för jag är lite vilsen
och ensam ibland
det kan vi väl alla vara
kom ge mej ett tecken
jag ser och förstår
en stjärna som visar
vart vandringen går
jag är ju en människa bara
//Anna